Dölj genvägar

Därför finns det ingen ”omvänd rasism”

Den här texten är översatt från Daily Kos, vilket är en amerikansk sida. Det betyder att vissa ord används lite annorlunda än i Sverige, till exempel "högern". Även en del lagar kan vara obekanta. Men vi hoppas ändå att textens idé om skillnaderna mellan fördomar, diskriminering och rasism blir tydliga.

I varje diskussion om rasism där den kallas ”omvänd” är det avgörande att börja med beskriva fördomar och diskriminering, för att ge en grund till att förstå rasism i den här kontexten. Det finns en anledning till att de tre orden finns, och en mycket god anledning till att inte blanda ihop dem, vilket jag ska visa nedan.

Fördomar är en irrationell känsla av ogillande mot en person eller en grupp, vanligtvis baserat på stereotyper. I stort sätt alla har någon form av fördomar, oavsett om det är etnisk, religiöst eller för en annan grupp som blonda, feta eller långa personer. Det viktiga är att de helt enkelt inte gillar dem – kort sagt så är fördomar en känsla, en övertygelse. Du kan ha fördomar och ändå vara en schysst person, om du undviker att låta dina irrationella fördomar påverka dina handlingar.

Diskriminering är det som händer när fördomar blir handlingar. Ordet beskriver det som händer när en person nekar en annan person jobb på grund av typ ras eller religiös övertygelse. Eller till och med på grund av utseende (det finns en hel del jobbdiskriminering mot ”oattraktiva” kvinnor till exempel). Du kan själv diskriminera valfri person eller grupp, om du har makt över personen i fråga. Vita kan diskriminera svarta, och svarta kan diskriminera vita om den ena, till exempel, intervjuar den andra som arbetssökande.

Rasism däremot, beskriver diskriminerande strukturer som är institutionaliserade och ses som ”normala” i en hel kultur. Det baserar sig på den ideologiska övertygelsen om att en ”ras” på något sätt är bättre än en annan ”ras”. Det är inte en enskild person som diskriminerar, utan en hel befolkning agerar inom strukturer som gör det svårt att inte diskriminera.

Ett klockrent exempel är slavägarkulturen: folk föds in i ett samhälle där den ena sortens människa är en ”naturlig” herre, och en annan sorts människa är en ”naturlig” slav (och ses ibland inte ens som en person, utan som en mulåsna.) I en sån kultur är diskriminering inbyggd socialt, ekonomiskt och politiskt – och individer, till och med ”fria” individer, kan egentligen inte välja mellan att diskriminera eller ej. Även om de inte tror på slaveri så agerar de dagligen med slavar och de lagar samt regler som håller slavarna nere.

I ett rasistiskt samhälle krävs utomordentligt mod och en villighet att utsätta sig själv för fara när någon kliver utanför systemet och blir slaverimotståndare. Det är inte varje vit persons ”fel” att slaveriet existerar, och några önskar att det var borta, men faktum är att varje person som tillhör herreklassen tjänar på det obetalda arbete som slavar överallt i samhället gör. Helt enkelt därför att det inte går att undvika konsumtion av varor som slavar producerar, eller att gynnas av exploateringen av slavarna. Så länge som herreklassen inte gör uppror, motsätter sig systemet och försöker störta det (som slavmotståndare) så kommer de att vara medskyldiga till slaveriet. Även motståndarna kommer – mot sin vilja – att tjäna på slavsystemet eftersom de blir tvungna att bära kläder eller använda andra saker som systemet producerat.

Ovanstående är ett extremt tydligt exempel, som jag använder för att göra det lättare att se de mer oklara och komplexa situationerna som vi måste hantera idag. Oavsett faktumet att slavarna befriades av Emancipationsproklamtionen, och att det fjortonde tillägget till USA:s konstitution gav afroamerikaner rösträtt, så försvann inte den strukturella rasismen. Även efter tillägget infördes så hade vita makten att förhindra svarta från att rösta genom att införa skatt på röstning, morfarsparagrafen som undantog vita från tester och ”förståelseparagrafen” som tvingade svarta att recitera random stycke ur konstitutionen som registratorn ville att de skulle recitera. På sextiotalet gjorde Civil Rights Voting Acts att dess hinder för röstande plockades bort. Men svarta amerikaner har fortfarande inte politisk makt som motsvarar deras andel av befolkningen (även om presidenten är svart).

Om du tittar på viktiga maktcentra som de federala och lokala senaterna och kongresserna, eller de federala och lokala domstolarna, eller på listan över VD:ar i de stora företagen, eller någon annan aktör med makt i USA så kommer du bara kunna se några stycken svarta ansikten (och i vissa fall, inga). Av de svarta ansikten som du trots allt ser, så kommer dessa inte representera åsikterna hos merparten svarta i landet, utan snarare den vita majoritetens åsikter. Om du å andra sidan räknar antalet svarta i fattigdom, i fängelse eller som är arbetslösa eller inte får sjukvård, så är det mycket fler svarta i dessa kategorier jämfört med den totala andelen av befolkningen.

Om du inte tänker argumentera för att svarta är ”naturligt” underlägsna vita (vilket är en explicit rasistisk åsikt) så måste du medge att det finns någon mekanism som förhindrar svartas möjligheter. Den mekanismen kallar vi ”rasism” – de samverkande sociala, politiska och ekonomiska regelsystem som alla diskriminerar, antingen öppet (som exempelvis rasprofilering) eller dolt (typ vita politiska majoriteter som ritar om valkartan så att svarta majoritetsområden splittras politiskt och inte länge har makten att rösta in svarta kandidater; eller, banker ägda av vita som använder postnummer som ett sätt att neka låntagare, och bara ”råkar” exkludera alla områden med svart majoritet i staden, det som kallas ”red-lining”). En skulle kunna hålla låda i timmar om dessa olika mekanismer, och jag är säker på att du kan komma på många egna exempel på diskriminering mot svarta, latinamerikaner, folk som ser ”arabiska” ut, ursprungsbefolkningen och så vidare.

Så nu går vi över till omvänd rasism. Det är viktigt att särskilja de tre orden som vi gått igenom, annars brukar vita människor kalla ”diskriminering” för ”rasism”. Deras främsta argument är att på grund av att både svarta och vita kan diskriminera varandra, så är ”omvänd rasism” en risk. Men sanningen är att svarta 1) har mycket färre tillfällen att diskriminera vita än vad vita har att diskriminera svarta i allmänhet, och 2) svarta har inget system av strukturellt stöd som skyddar dem när de diskriminerar vita.

Det krävdes att svarta och vita arbetade tillsammans i hundra år för att kvotering skulle bli verklighet i USA, men en vit man (Alan Bakke) behövde bara ett fall i högsta domstolen för att bli av med kvoteringen, genom att han inte kom in på läkarutbildningen på grund av att han är vit. ”Omvänd rasism” skulle bara kunna beskriva ett samhälle där alla regler och roller blev ställda på huvudet. Det har inte hänt i USA, oavsett hur mycket vita högerideologer vill klaga på att de fallit offer genom de få punkter av jämlikhet som minoriteter och kvinnor lyckats genomdriva. Vita människor som klagar på ”omvänd rasism” klagar egentligen på att de fråntagits sina privilegier, snarare än sina rättigheter.

De känner att de förtjänar att bli anställda och inte bli diskriminerade, även om normen är att vita diskriminerar svarta. Om, till äventyrs, en svart arbetsgivare diskriminerar en vit arbetssökande, så är det inte ”omvänd” någonting – det är helt enkelt diskriminering. Det borde vi ta avstånd från av princip, men det är inget bevis på att något systematiskt arbete för att frånta vita sina rättigheter.

Högern lanserade begreppet ”omvänd rasism” på grund av att de var förbannade över att deras vita privilegier ifrågasattes. Alla som använder begreppet, oavsett om de är höger eller inte, hjälper till i det arbetet. Det är vad jag brukar säga till folk från Demokratriska Partiet och progressiva som jag hör använda ”omvänd rasism” – de har inte bara fel, utan hjälper också sina motståndare.

Den här argumentationen kan användas på allt strukturellt förtryck: vilken ras, etnisk grupp eller religiös grupp som än drabbas, och kan också användas för att motsätta sig när någon hävdar att det finns ”omvänd sexism”.

Jag hoppas att detta gör saken lite tydligare.

Dela och tipsa Skriv ut