Förbundsordförande Sara Thiringer: normkritik behövs för att motverka kränkningar i skolan!

8 januari, 2013

För många barn kränks av normer och ideal

Arbetet mot mobbning i skolan står inte still, men det bedrivs på fel sätt. Det tryck som normer och ideal innebär på de som hamnar utanför är stort och blir bara värre högre upp i årskullarna, skriver Sara Thiringer, Rädda Barnens Ungdomsförbund, Erik Lindman-Mata, Grön Ungdom Region Öst, och Petter Isoz, Luf Södermanland. 

Nu börjar vårterminen för eleverna runt om i landet och ivern att få berätta om jullovets alla intryck varvas med förväntan på våren och glädjen över att träffa sina klasskamrater. Men för alltför många elever innebär skolstarten bara en klump i magen. Såväl fysiska som psykiska kränkningar är vardag för eleverna i den svenska skolan. Enligt Barnombudsmannen har nästan en tredjedel av eleverna i årskurs 4–6 blivit utsatta för någon typ av kränkande behandling. Den siffran är alldeles för hög. Vi vill se en skola där ingen elev kränks, mobbas eller diskrimineras.

Vilka elever som blir utsatta för kränkande behandling varierar, men mobbning och andra kränkningar har genomgående att göra med vilka som har makt och vilka som inte har det. Det handlar om vad vi definierar som “normalt” och vad vi säger är “annorlunda”. Den som sticker ut, och alltså inte tillhör normen, riskerar i mycket högre grad än andra att bli utsatt för kränkningar. Det tryck som normer och ideal innebär på de som hamnar utanför är stort och blir bara värre högre upp i årskullarna. Till exempel beräknas det att runt sju procent av ungdomspopulationen lider av ätstörningar, det är nästan 90 000 ungdomar, och då är mörkertalet stort.

Men det är inte bara när det har gått så långt som till självskadebeteenden som mörkertalet är stort. Även när det kommer till mobbning vittnar Barn- och elevombudsmannen att statistiken inte är representativ, eftersom elever inte vågar berätta själva och ofta upplever att de inte blir lyssnade på. Istället för att de som utsätts för kränkningar och påverkas av maktstrukturerna får yttra sig, nonchaleras dem med argument som att barn ju är “bråkiga”, “pojkar är ju pojkar” eller “han är bara kär i dig”. Det leder till att kränkningarna förminskas, och de barn som mobbas sakta men säkert infinner sig i situationen. När ingen lyssnar på dig när du säger att du blir mobbad är det lätt att till slut tro att det är dig det är fel på. Du är utanför normen och det är helt i sin ordning att du inte behandlas som de andra barnen.

Arbetet mot mobbning i skolan står inte still, men det bedrivs på fel sätt, trots att både myndigheter och forskare är ense om vad som fungerar. Den toleranspedagogik som genomsyrar utbildningen på många håll i landet är kontraproduktiv. Tolerans är någonting som ges av den privilegierade och tas emot och tackas för av den som ska tolereras. På så sätt innebär toleranspedagogiken bara att vi ytterligare befäster en ojämlikhet mellan de “normala” och de “annorlunda”. I stället för att låta befästa och upprätthålla normerna och kraven borde skolan diskutera varför intolerans uppkommer, och varför olika människor tilldelas olika mycket makt. I praktiken innebär det här till exempel att istället för att förbjuda vissa skällsord diskutera varför de används.

Alla barn har rätt till en skolgång där de skyddas från kränkande behandling, någonting som vi i dag misslyckas med. Om vi menar allvar med vårt arbete mot mobbning och kränkningar måste vi ändra inriktning. I stället för att förstärka strukturerna som är förutsättningen för ojämlikheten måste vi aktivt kritisera normer i skolan. Enbart då kan vi få en skola där ingen elev kränks, mobbas eller far illa.

SARA THIRINGER

ordförande Rädda Barnens Ungdomsförbund

ERIK LINDMAN-MATA

styrelseledamot Grön Ungdom Region Öst

PETTER ISOZ

ordförande Liberala Ungdomsförbundet Södermanland



Artikeln hittar du också här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/for-manga-barn-kranks-av-normer_7802598.svd