Unga afghaner stresstestar demokratin

2 september, 2017

Sittstrejken på Medborgarplatsen är på många sätt beundransvärd – den är nästan som ett stresstest på svensk demokrati. Håller systemet?

 

För drygt ett år sen samlades många av civilsamhällets mest betydande aktörer på Mynttorget för att protestera mot den tillfälliga utlänningslagen som riksdagen då röstade om i sin kammare. Då larmade frivilligorganisationer, trossamfund, aktivister och privatpersoner om konsekvenserna av den tillfälliga lagen – fler barn och unga på flykt skulle hamna mellan stolarna, antalet papperslösa skulle öka drastiskt och rättssäkerheten för asylrätten och den individuella prövningens existens kunde ifrågasättas.

 

På många sätt är det ungdomarna gör på Medborgarplatsen, längs Stockholms gator och ute i landet något historiskt. Sällan lyckas asylrättsrörelsen fästa hela landets blickar på vår problemformulering när vi talar om flyktingpolitik. Att ungdomarna i sin egen kapacitet och med minimala resurser har lyckats väcka sin fråga på så kort tid är inget annat än beundransvärt. Vi har mycket att lära oss av samhällsengagemanget som bärs av de ensamkommande flyktingbarnen på Medborgarplatsen.

 

Barnkonventionen ger barnen rätt
Om några år väntas barnkonventionen bli svensk lag i Sverige. Hur lagen tillämpas och vilken rättsordning den får återstår att se – men även idag, och sedan 1990 gäller barnkonventionen för alla barn som befinner sig inom Sveriges gränser. I barnkonventionen står det klart och tydligt att barn har rätt att söka asyl, rätt till återförening med sin familj, rätt till liv, överlevnad och utveckling. En grundprincip i barnkonventionen, dess tredje och kanske kraftfullaste artikel, säger att när beslut som rör barnet ska tas, ska barnets bästa alltid ställas i det främsta rummet.

Detta gäller både för varje barn individuellt och för barn som grupp. Den statliga utredningen (SOU2016:19) som föreslår att, men även hur, barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lagstiftning påpekar konflikten i fall där barnets bästa skulle vara ett permanent uppehållstillstånd och inte temporära tillstånd eller utvisning. Utredningen påpekar också brister i Migrationsverkets kapacitet att ta in barns egna asylskäl i asylprocessen. Bristerna är en fingervisaning om hur konventionsstaten Sverige inte efterlever barnkonventionen.

Flera politiker har besökt sittstrejken. Bland dessa har utbildningsminister Fridolin, nytillsatta migrationsministern Fritzén och Miljöpartiets talesperson för migration Maria Ferm varit på plats. Det krävs is i magen för att kunna visa sitt stöd samtidigt som man äger makten att rulla ut lagförslagen som har försatt barnen i denna situation. Samtidigt som Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik gömmer sig bakom sina pressmeddelanden frånskjuter sig riksdagsledamöter och statsråd sitt ansvar och sin makt. Inte heller är det orimligt att tro att de som sitter vid Stefan Löfvens bord och riksdagens lagstiftare ska kunna förändra och påverka Sveriges tvångsutvisningar till Afghanistan?

 

Säkerhetsläget i Afghanistan blir givetvis en central kloss i det politiska rummet. Ungdomarnas egna erfarenheter av både internflykt och flykten till Europa samt avsaknaden av resurser, sociala skyddsnät, och ens en familj sätter orimliga krav på barn och unga.

Det är vuxenvärldens ansvar att lyssna på dessa barn, deras berättelser och farhågor. Här finns ingen plats för ett ifrågasättande av vilka eller vilken region i Afghanistan som är pest snarare än kolera.

Rädda Barnens Ungdomsförbund vill återigen väcka sittstrejkens krav:

  1. Mikael Ribbenvik, du måste dyka upp och samtala med sittstrejken
  2. Sverige måste stoppa utvisningarna till Afghanistan