Ta ansvar för ALLA barn, Maria Larsson
Det senaste halvåret har flertalet fall av utvisningar av barn dykt upp i mediala sammanhang. Ett exempel var Ali, som hade blivit misshandlad i Italien men som ändå skulle skickas tillbaka dit. Han var ett så kallat Dublin-fall, det vill säga någon som utvisas till ett annat EU-land eftersom de borde ha sökt asyl där först.
Ettåriga Viola hamnade i kläm enbart på grund av att hennes passansökan dragit ut på tiden och hon därför saknade giltig identitetshandling.
Det senaste gäller tre barn från Serbien som för tre år sedan upptäcktes vara vanvårdade av sin mamma. Sedan dess har de bott på fosterhem, men nu väntar utvisning av de två äldsta syskonen. De är romer, och därmed extra utsatta i Serbien. Den äldsta flickan, 13 år, är dessutom svårt funktionshindrad och behöver vård som inte går att få gratis i Serbien.
Hur kan det ligga i linje med barnets bästa att riskera hennes hälsa? Hur kan det vara förenligt med barnkonventionen att en mamma som inte klarar av sitt föräldraskap förväntas bära det ansvaret?
Omänskliga lagtolkningar
Flera av fallen har asylrörelsen på olika sätt lyckats stoppa. Ali fick till slut stanna, likaså Viola och det uppmärksammade fallet med tvååriga Haddile. Men kampen för barnets bästa i migrationsärenden är inte slut för det.
Inget barn ska behöva leva i den osäkerheten, särskilt inte när processerna kan ta flera år.
De flesta barn har fått tillfälliga besked och riskerar därmed att få samma historia upprepad inom en snar framtid. Det är orimligt att ett land som Sverige inte klarar av att sätta barnets bästa i främsta rummet.
Att de enskilda fallen är så många visar att Migrationsverket systematiskt gör omänskliga tolkningar och att lagarstiftningen kring migration och mottagande öppnar upp för det.
Alla civilsamhällets aktörer som arbetar med frågorna har varit starkt kritiska till det som har hänt. Många har krävt tillfälliga stopp i utvisningarna, att Sverige ska sluta skicka barn till Italien, Malta och Grekland, långsiktiga förändringar i lagstiftningen och införlivandet av barnkonventionen i svensk lag.
Billström vägrar agera
Men trots det uppenbart rent ut sagt vidriga i att utvisa barn till osäkerhet och ovissa öden så kommer inget besked om förändring i migrationspolitiken. Migrationsminister Tobias Billström vill inte se över Dublinförordningen och vägrar agera på enskilda fall – trots att det rör sig om en av samhällets allra mest utsatta grupper; nyanlända barn med traumatiska upplevelser som enda bagage.
De flesta inom barnrättsrörelsen har nog gett upp hoppet om Billström. Men ännu mer uppseendeväckande är egentligen att Maria Larsson, barnministern, inte har agerat starkt. Barnkonventionen uttrycker någonting som många av oss ser som självklart: Alla barn har lika värde och samma rättigheter. Oavsett ursprung eller nationalitet. Därför är det konstigt att Maria Larsson överlämnar arbetet med barn på flykt helt till Billström, som uppenbarligen missköter det.
Utredningen om att göra barnkonventionen till lag var ett framsteg, som har höjt våra förhoppningar på henne som en stark aktör för alla barns rättigheter. Men det finns fler vägar att gå. Barn får aldrig komma i kläm, och aldrig bli spelpjäser i det europeiska maktspelet om flyktingmottagande. Därför måste Maria Larsson börja ta ansvar för alla barn, inte bara de som föds innanför Sveriges gränser.
Sara Thiringer
Förbundsordförande, Rädda Barnens Ungdomsförbund