En plats att kalla hemma

I rapporten “En plats att kalla hemma” så får vi ta del av bostadslösa föräldrar och barns egna berättelser om deras erfarenheter, tankar och hur hemlösheten har påverkat dem. Orsakerna till bostadslösheten och konsekvenserna för de drabbade familjerna lyfts också fram i denna rapport. Flera barn har blivit intervjuade och fått chans att vittna om hur det känt sig bortglömda och maktlösa, i situationer när varken barn eller föräldrar haft kontrollen.

Barn som växer upp i osäkra boendeförhållanden eller hemlöshet växer även upp i ekonomisk utsatthet. Vissa barn har blivit utsatta för, eller är vittnen till våld i hemmet. Andra kan vara relativt nyanlända i Sverige. När man pratar om ett barn som är utsatt så menar man att problemet finns i barnets omgivning och förlägger problemet utanför barnet som individ. Barnet hamnar i en riskzon och det är då samhällets ansvar att risken att barns rättigheter försummas minimeras.  Rapporten visar även att barn till ensamstående mammor eller barn till utlandsfödda löper störst risk att växa upp i fattigdom, samma grupp löper även störst risk att bli hemlösa.

Hemlösa barnfamiljer som får stöd från socialtjänsten placeras tillfälligt, oftast i olika sorters boenden. Det kan vara hotell, vandrarhem, delade lägenheter eller campingplatser. Ovissheten om hur länge man får stanna på varje plats beskriver både barn och föräldrar som oerhört psykiskt påfrestande. Flera barn berättar även om hur män med missbruksproblem eller psykiska problem bott på samma hotellhem,vilket upplevts som skrämmande. Barns rätt till bästa möjliga hälsa sätts på spel när barn känner sig otrygga och rädda. Men det är även många som nekas hjälp från socialtjänsten eller undviker att söka hjälp p.g.a. olika orsaker. Dessa familjer blir oftast tvungna att hyra rum eller lägenheter på den svarta bostadsmarknaden. Detta ökar risken till att familjerna blir tvungna att flytta mycket. Familjen blir utan en stadigvarande adress och kan inte tillgodogöra sig familjepolitiska stöd, som bostadsbidrag.

Men oavsett vilken boendeform man har så innebär hemlöshet nästan alltid extrem trångboddhet. Trånga utrymmen och brist på gemensamma platser som stimulerar till lek och rörelse är genomgående i familjernas berättelser.  En extrem trångboddhet innebär ett överskott på stimulans interaktion. Bristen på avskildheten kan i sin tur också vara en faktor till att påverka barns fysiska och psykiska välmående och utveckling.

I början av 2000-talet så började den ökande hemlösheten bland barnfamiljer uppmärksammas av regering och myndigheter. Strategier och utredningar har togs fram för att åtgärda situationen. Arbetet gav resultat och under de senaste 10 åren så har vräkningarna bland barnfamiljer gradvist minskat. Däremot så har högre krav på hyresgäster, större konkurrens och bostadsbrist lett till att den ordinarie bostadsmarknaden ökat drastiskt. Det leder i sin tur till att flera bostadslösa familjer väljer att vända sig till socialtjänsten.

I samband med studien så gjorde Rädda Barnen en enkät för att få en överblick över hur omfattande problemet med bostadslösa barn är i Sverige. Utifrån svaren så kunde man konstatera att kunskapsläget är varierande. Metoder för kartläggning och definitioner skiftar och det är både svårt att jämföra kommunerna och att få en helhetsbild av problemet.

Många kommuner förlitar sig på att socialtjänsten ska arbeta med bostadslösa barnfamiljer. Men enligt socialtjänstlagen så är det socialnämndens ansvar att se till att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Oftast saknas barnkonsekvensanalyser samt system för uppföljning och dokumentation då många socialnämnders huvudfokus ligger på nödlösningar. Enligt barnen och föräldrarnas berättelser så är det tydligt att socialnämnden i många fall inte har haft möjlighet eller resurser att utföra uppdrag i hänsyn till barnens bästa, utan handlägger ärenden som handlar om bostadslöshet.

Så länge bostadstillgången för utsatta barnfamiljer inte upphöjs till en prioriterad politisk fråga, både på nationell och kommunal nivå, så kommer problemet kvarstå. Risken är att den svarta andrahandsmarknaden fortsätter att växa och att allt flera barnfamiljer vänder sig till socialtjänsten för hjälp. En sådan utveckling äventyrar i socialtjänstens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag inom andra områden och försvårar barns möjlighet till en trygg uppväxt.

Du kan läsa rapporten här.